.

Just nu känner jag för att åka iväg. Åka iväg från allt. Men jag vill inte lämna någon. Jag känner mig så otroligt maktlös, som att jag inte kan hjälpa de omkring mig som håller på att falla. Det är lite som i en mardröm, jag sträcker ut min hand, jag står alldeles brevid, men ändå så når jag inte fram. Jag vill bara sticka huvudet under sanden, ignorera allt som händer, låtsas som att livet är som det ska vara. Men helst av allt skulle jag bara vilja orka. Orka leva livet och orka göra något som betyder något för mig själv. Jag trampar bara på i samma mönster och visar inte uppskattning över det jag har.

Ändå, om än i det tysta, så uppskattar jag livet varje dag och tänker vareviga  dag hur mycket jag absolut inte skulle vilja lämna jorden. Jag önskar att jag kunde visa det bättre, att jag varje dag kunde få utlopp för alla känslor som bara bubblar i mig. För även de mångamångamånga gånger som livet har gett mig citroner och för alla gånger livet kommer fortsätta att göra det, så uppskattar jag att jag lever. Jag har aldrig velat försvinna. Jag vill inte göra det. Jag vill uppskatta det goda i livet, även fast det finns så mycket ont. Jag skulle aldrig våga säga att jag hatar att leva, aldrig. För det skulle vara en lögn. Och jag önskar att folk kunde sluta med uttryck som "fuck my life" eller "döda mig". För när det väl gäller så är det nog inget som man vill.

spara&publicera?nej. spara&publicera?nej. spara&publicera?klick.