.

Vilken himla underbar dag. Tänk vad lite solsken och sommarvärme kan göra för ett dåligt humör och lite kvarbliven vinterdepp. Har slavat lite med gräsklipparen, fikat i solen och bara mått. Även fast man inte ska hoppas för mycket på vårt ombytliga jämtlandsväder så kan jag inte låta bli att hoppas på att detta håller i sig en stund. För nu tror jag att sommaren kommer med stora kliv.

Det är fredag, jag lyssnar på världens bästa Lykke Li och inväntar skjuts hem till byn. Det ska nog bli rätt skönt. Stannar där över helgen och eventuellt även i veckan. Kommer nog inte hinna sakna denna stad förrän jag är tillbaka igen. Förutom hjärtat. Även fast det är bra att längta så är kärlek jobbigt när man saknar.

-"och gråten är min när du gråter"

Hade en helt okej valborg som mest bestod av flängande hit och dit. Men det gick an. Allt går med lite kärlek, eller hur man säger. Och solen skiner idag igen och hujedamej vad underbart det är att bara sitta på balkongen och låta den värma upp hela kroppen, och stilla skallebanken som promt skulle dyka upp även fast alkoholintaget igår var otroligt lagomt. Men men, inga sura miner, tar med mig min starka dagen-efter-mat, sätter mig på balkongen och hoppas på att idag få ett litet mejl om lägenhetsvisning i huset bredvid. Wish me luck.

Sitter på balkongen med en kopp kaffe och njuter av den första riktigt varma vårsolen. Riktigt underbart. Det enda som fattas nu är en ännu varmare sol, en öl och fina vänner. Oj vad jag längtar efter sommar.

Vilken otrolig kväll det blev igår, kan knappt såhär dagen efter tro att det är sant. In Flames levererade, och det med råge. Var uppe bland molnen av glädje när jag kröp ner i sängen inatt med värkande fötter och smärtande axlar. Men fy tusan vad det var värt varenda liten fläck av smärta. Ren och skär lycka kan jag tala om.

Vaken och uppstigen efter en förjävlig natt med hemska uppvaknanden i tårar och panik, för ingenting. Minns inte ens att jag drömt något speciellt. Är otroligt tacksam över att jag inte var ensam iallafall. Men nu gott folk, är det dags att börja peppa. Om ett par timmar åker vi mot Åre och In Flames. Detta är sannerligen en dröm som besannas, tro mig!

Känns som att jag tappar greppet om mycket, men vet inte hur jag gör för att greppa tag om mig själv, styra åt rätt håll och va nöjd med vart jag står. Samtidigt är jag trött på att allt man inte gör ska uppmärksammas så ofantligt mycket mer än det man faktiskt gör. Men som man säger, hold your head up high. Så jag greppar tag i en fin pojkes hand och styr ut i solskenet.

Tillbaka i staden och solen skiner, då känns det mesta ganska så fint. Nu väntar bara mina golv i denna lya på att få bli fri från allt rat som ligger och skräpar, efter det väntar en efterlängtad kväll med min efterlängtade dude.

Jag har för mycket tid till att göra ingenting, men alldeles för lite tid till det som är viktigt och måste göras. De senaste dagarna har jag spenderat näsan i en 400 sidor lång bok, när jag under dessa 400 sidor kunnat göra något så mycket bättre, något så mycket vettigare och något så mycket viktigare. När motivationen tryter och bara försvinner som upp i rök försöker jag se till allt det fina som jag trots allt har i mitt liv. Och se fram emot fina händelser som kommer infinna sig; nästa helg är det vi som står på en In Flames konsert och bara mååååår. Hur jädra fint kommer inte det pirra i hela kroppen?

Här bara rasar det in inlägg, ord efter ord. Eller inte. Har iaf haft en fin påsk med familj och pojkvän. Befinner mig fortfarande hemma i byn och börjar längta lite smått tillbaka till staden och den lägenhet som bara är vår i två ynka månader till. Har vi på det torra med ny lägenhet? Nej. Börjar paniken smyga sig på likt en flodvåg? Ja. Men det ska nog lösa sig. Eller, det måste lösa sig. Något annat är inte acceptabelt.