.

Nu bestämmer jag mig, du är bakom mig. Jag tänker inte längre sitta fast i nått jag lämnat. Det finns inte längre. Det gör lite ont, men vilken känsla! Och vilken befrielse. Nu är det bra. Du kan inte längre göra mig illa genom att göra ingenting. Jag är fri! Men, som Timbuktu skulle säga, jag hoppas att ditt vin blir till vatten. Ändå.
 

Idag är en bra dag. Bättre än dom flesta. Fina nyheter och tårta. U N D E R B A R T. Låt detta vara en vändpunkt på riktigt nu. Jag har en otroligt bra känsla. Livet kan verkligen överraska en positivt!

Hemma i byn igen. Har nog inte insett hur mycket jag faktiskt saknat det. Har varit hela familjen samlad under samma tak för första gången på ett par år, det är fint. Riktigt fint. Och bara känslan av att få se det lilla åbäke till hund igen, min lilla saknade goknul. Det kallar jag lyckorus.

Försöker sakta jobba mig uppåt. Även fast det är ett steg framåt och tre steg bakåt. Men det går. Det ska gå. Mitt första steg till möjliga rutiner börjar på torsdag. Hoppas nått så inåt. Efter det vankas det hemgång till byn. Åh.

weheartit

Jag orkar inte längre känna mig så missplacerad vart jag än är. Jag vill bli nått, men jag vet inte vad. Nånting. Nånting som känns viktigt. Nånting som känns vettigt och på riktigt. Men främst så behöver jag energin och framförallt rutiner. För just nu är jag bara arg hela tiden. Arg på allt. Arg på att solen skiner. Och det vill jag inte vara längre. Jag är trött på att ha dåligt samvete hela tiden. För allt. För alla. Dåligt samvete för att jag inte visat tillräckligt hur mycket jag bryr mig, dåligt samvete för att jag inte visat uppskattning. Dåligt samvete för de gånger jag inte orkat finnas där, även fast jag så himla gärna har velat. Dåligt samvete för att jag inte tillåter mig själv att vara glad, riktigt riktigt glad. Sådär på djupet. För att jag vågar inte vara sådär riktigt glad på djupet längre. Det känns precis som att jag inte får det. Inte för mig själv. Visst kommer jag studsa tillbaka. Visst kommer jag vara glad igen. Men måste det ta sådan förfärligt lång tid, och hur gör jag? Jag har glömt.

I'm falling asleep and I can't see straight. My muscles feel like a melee, my body's curled in a u-shape. I put on my best but i'm still afraid. Propped up by lies with promises.

Jag längtar efter att få komma till mattmar. Att bara få va. Att få pussa på Ozzy. Skulle gärna åka på en gång.
Nu med detsamma. Right away.
 

..här har jag blickat framåt men ofta tittat ner.

Just nu känner jag för att åka iväg. Åka iväg från allt. Men jag vill inte lämna någon. Jag känner mig så otroligt maktlös, som att jag inte kan hjälpa de omkring mig som håller på att falla. Det är lite som i en mardröm, jag sträcker ut min hand, jag står alldeles brevid, men ändå så når jag inte fram. Jag vill bara sticka huvudet under sanden, ignorera allt som händer, låtsas som att livet är som det ska vara. Men helst av allt skulle jag bara vilja orka. Orka leva livet och orka göra något som betyder något för mig själv. Jag trampar bara på i samma mönster och visar inte uppskattning över det jag har.

Ändå, om än i det tysta, så uppskattar jag livet varje dag och tänker vareviga  dag hur mycket jag absolut inte skulle vilja lämna jorden. Jag önskar att jag kunde visa det bättre, att jag varje dag kunde få utlopp för alla känslor som bara bubblar i mig. För även de mångamångamånga gånger som livet har gett mig citroner och för alla gånger livet kommer fortsätta att göra det, så uppskattar jag att jag lever. Jag har aldrig velat försvinna. Jag vill inte göra det. Jag vill uppskatta det goda i livet, även fast det finns så mycket ont. Jag skulle aldrig våga säga att jag hatar att leva, aldrig. För det skulle vara en lögn. Och jag önskar att folk kunde sluta med uttryck som "fuck my life" eller "döda mig". För när det väl gäller så är det nog inget som man vill.

spara&publicera?nej. spara&publicera?nej. spara&publicera?klick.